Det gjordes ett heroiskt arbete av våra förfäder på 1800-talet att vinna mer odlingsmark till en hungrande befolkning.
Längs Virån/Oskarshamnsbygdens avrinningsområde kan man se spåren av detta enorma arbete.
En promenad längs Ostkustleden avslöjar resterna av en gammal kvarn, Högatorpskvarn, så här måste vattnet ha rusat fram.
Högre upp hittar vi dämmet som reglerade vattnets kraft för kvarnen längre ner.
Namnet på platsen är överraskande – Dammarna – men det säger oss att det var här vattnet kom ifrån till närliggande Högatorpskvarn.
Och växtligheten är ett annat tecken, typisk för en tömd sjö som vuxit igen.
Hela sjöar torrlades eller sänktes för att få mer jord att odla mat på under hungeråren på 1800-talet.
Målsjön är en av många sjöar i trakten som sänktes av det skälet. Idag är därför vattenspegeln är nästan helt borta, när man går längs vandringsslingan runt sjön.
I Stensjö bys direkta närhet sänktes flera sjöar. Långsjön och Djupsjön sänktes 1850. Betsjön och Stärringen sänktes år 1900.
För att leda bort Målsjöns vatten grävdes en djup och rak kanal till den näraliggande sjön Hägern.
Stenarna ligger kvar, uppkastade längs kanten av kanalen vid östra delen av sjön.
***
Under 1800-talets andra hälft blev svenska trävaror efterfrågade. Skogsbruket erbjöd en extra inkomstkälla och nya jobbtillfällen, det tog genast fart. Snart hade det uppstått många stora och små sågverk runtom i vår skogrika trakt.
I Stensjö fanns till exempel en ramsåg vid Långsjöbäcken. Virket flottades över Stärringen till en plats på östra sidan som kallade för ”brädplan.”
En annan såg låg en bit upp i Viråsystemet vid Ekvallsfällan, väster om Djupsjön. En av många tillfälliga sågplatser med ångdrivna sågar låg vid Nisse kärr nära Fejhusmossen.
För att få fram det fällda virket i en tid när skogsvägar var få och smala, valde man ofta att ta till flottning längs vattendragen.
Det innebar att man först måste räta ut och bredda vattendragen för att släppa fram timret obehindrat.
Här är det inte svårt att se spår efter det arbete som gjorts.
Utmed stigar och vandringsleder som löper längs vattendrag i skogen kan man se stenbumlingar i högar som ligger uppkastade efter en rejäl röjning.
Att tidigare seklers erövrande av ny mark var så viktigt, hängde förstås ihop med att den svenska befolkningen hade växt kraftigt från slutet av 1700-talet och ännu mer under 1800-talet.
Med många fler munnar att mätta krävdes mer odlingsmark.
Det kunde man alltså utvinna genom att dika ut mossar och kärr, sänka sjöar och ändra vattenflöden.
Runt Stensjö by vid Virån, blev utdikning för att vinna mer matjord under 1800-talet ett enormt omfattande projekt.
Biologen Tomas Ljung berättar att marken kring Stensjö erbjöd många tillfällen eftersom terrängen utgjorts till stor del av våtmark av olika slag:
”Så gott som allt slåtterland på Stensjös utmarker har utgjorts av våtmarker – mader, skogskärr och strandkärr, längs sjöar och åar.
När Virån på våren svämmade över leddes en hel del vatten vidare i ett separat flöde genom sankmarkerna omedelbart öster om byn. Detta vattenflöde var underlaget för sidvallsängarna som drar som ett stråk genom byn.”
”Dessa madängar var utmarker där gräset kunde slås och bärgas som djurfoder. Djuren gav gödsel som lades på åkrarna. Madängarna gödslades inte men fick nytillskott av näring just genom övervämningarna.”
”Avor (små laguner) längs sjöstränderna har också varit viktiga. Så gott som alla grunda vikar och laguner med starr-, vass- och fräkenvegetation utnyttjades som slåttermark i äldre tid.”
Alla dessa arbetsinsatser för att vinna mer odlingsmark gav verkligen resultat.
Vid mitten av 1800-talet brukade Stensjö by 28 hektar åkermark, vilket ska jämföras med 1,7 hektar under 1500-talet.
Mer mark gav också, precis som önskat, levebröd för många fler människor kring Stensjö by. Det har gått att hitta lämningar av 25 torp här, varav de flesta slogs upp just invid mark som erövrats av att leda bort vattnet.
Men med undantag för de första åren blev den nyvunna marken aldrig särskilt god odlingsjord.
Lyckligtvis togs nya odlingsmetoder fram under sena 1800-talet så det behövdes inte längre lika mycket mark.
Mycket fick växa igen.
Sänkta sjöar har växt igen med starr, björk, pors eller gran.
Mossodlingar övergavs allt eftersom torven brann ut. Alternativet var att tillföra stallgödsling och det blev dyrt.
Alla de utslåttermarker som odlades upp till lyckor och som markerats på tidiga 1900-talets kartor runt Stensjö by är åter mossa eller skog.
***
Källor:
Magnus Johansson och Magdalena Jonsson: Stensjö by – Byggnadsantikvarisk rapport
Kalmar läns museum hösten 2016
https://www.kalmarlansmuseum.se/site/assets/files/12608/stensjo_by_webb.pdf
Christer Ek: Lite historia om Stensjö by och dess landskap, Biologiska muséet, Oskarshamn
https://www.bimon.se/sida_kultur/Stensjo.pdf
Tomas Ljung: Biologiskt kulturarv på urtmarken i Stensjö by, Vitterhetsakademien, 2018
https://vitterhetsakademien.se/download/18.5d3536b6174bf0dceb64a9f/1601209191237/ljung_2018_biologiskt_kulturarv_pa_utmarken.pdf
Ann-Katrin Larsson: Vårda Vattendragens kulturarv, Länsstyrelsen i Västra Götalands län rapportserie, 2018:15 https://www.lansstyrelsen.se/download/18.728c0e316219da8135bbed6/1526068049128/2018-15-2.pdf
Anna Rodin: Diken och dikningar. Projektet Vårda Vattendragens kulturarv, Länsstyrelsen 2013-2015,
http://ext-dokument.lansstyrelsen.se/VastraGotaland/Kulturmiljo/Varda_vattendragen/faktablad-dikning-A4.pdf